Конкурсная работа

Перевод: Оливия Трапш, гимназия

I ett främmande kloster

Vid en vändpunkt i mitt öde dök du plötsligt upp – 
vacker, 
lätt, 
alldeles luftig 
som den vita kyrkan på kullen! 
Jag borde falla på knä men jag får inte befläcka marken. 
Jag borde korsa mig 
men jag är av en annan tro. 
Jag tog av mig skorna vid dörrtröskeln 
och trädde in i templet 
så som man stiger in i barnkammaren på morgonen. 
Jag ställde mig otåligt vid altaret 
som en ängel i en kö efter vingar. 
Jag började be. 
Men kanske hade jag förväxlat böneorden eller blandat ihop alla böner, 
eller bad jag på ett främmande språk. 
Du höjde dig ovanför mig 
och strök med din visa hand 
över mitt upproriska huvud. 
Och du sade: 
”Min son, du ber till en främmande Gud”.

Samtalet med den blåögde blondinen

Det menas såklart Sverige: 
Vad tittar du på mig för med en oförfalskad skräck, som om jag rökte i väntrummet i vårdcentralen?
Eller som om jag klev på bussen utan kö.
Ta det lugnt, kära fröken, jag kom inte för att ordna mitt öde,
och inte för att störa din urgamla frid.
Vi är olika. Jag ser det, jag har på mig glasögon.
Vi liknar varandra som en manat och krona, som saksaull och en tall, som en halvmåne och ett kors.
Vad ska man göra, ifall jag ett halvt sekel inte kunde lämna hemlandets gränser, som jag nu – lämnat.
Och tillbaka inte kan återvända.
Ifall jag kom från det land, där man dödar sina egna, till ett land, där man räddar de främmande,
ur det land där vuxna är skyddslösa, som barn, till ett land där barnet är – en helig identitet.
Ur det land, där man säger att kvinnan också är en människa, till ett land, där man tycker, att även mannen är en människa.
Kolla inte på mig sådär, snälla, som mina gamla förfäder kollade på dina vikingar, åkandes på min Kaspie.
Hela tragedin ligger bakom,
kommer jag att vara glad, ifall du lämnar mig, kommer du bli upprörd, när jag inte heller här dröjs kvar.