Конкурсная работа

Перевод: Себастиан Криога, 5 класс

Nikolaj Nosov

«Drömmarna» (utdrag)

Mishutka och Stasik satt i trädgården på en bänk och pratade. Men de pratade inte som andra barn, de berättade olika historier för varandra, som om de slog vad vem som ljuger bäst.

— Hur gammal är du? — frågar Mishutka.

— Nittiofem. Och du?

— Och jag är hundra fyrtio. Du vet, — säger Mishutka, — förut brukade jag vara jättestor som farbror Borya och sedan blev jag liten.

— Och jag, — säger Stasik, — var först liten, blev sedan stor, blev sedan liten igen, och nu blir jag snart stor igen.

— Och när jag var stor kunde jag simma över en sjö, — säger Mishutka.

— Uh! Och jag kunde simma över havet!

— Tänk bara — havet! Jag simmade över Atlanten!

— Och jag kunde flyga!

— Flyg nu då!

— Jag kan inte nu: jag har glömt hur man gör.

— När jag simmade i havet en gång, — säger Mishutka, — attackerade en haj mig.

Jag slog den med min knytnäve, och den slog mig på huvudet — och bet av det.

— Du ljuger!

— Nej, det är sant!

— Varför dog du då inte?

— Varför skulle jag dö? Jag simmade till stranden och gick hem.

— Utan huvudet?

— Självklart, utan huvudet. Varför behöver jag huvudet?

— Men hur gick du utan ditt huvud?

— Och så gick jag. Som om du inte kan gå utan huvud.

— Varför är du nu med huvud?

— Ett annat växte ut.

«Smart tänkt!» — avundas Stasik. Han ville ljuga bättre än Mishutka.

— Men och! — sa han. — Så jag var en gång i Afrika, där åt en krokodil upp mig.

— Men du ljuger! — skrattade Mishutka.

— Nej, inte alls.

— Men varför lever du nu då?

— Krokodilen spottade ut mig efter ett tag.

Mishutka funderade. Han ville ljuga bättre än Stasik. Han tänkte, tänkte och äntligen sa:

— En gång gick jag på gatan. Runt omkring var det spårvagnar, bilar, lastbilar…

— Jag vet, jag vet! — skrek Stasik. — Nu kommer du säga hur spårvagnen körde över dig. Du har redan ljugit om detta.

— Struntsnack. Jag menar inte det.