Конкурсная работа

Перевод: Кевин Гасанли, гимназия

Viljelös

Häromdagen bjöd jag in till mitt kontor guvernanten till mina barn, Julia Vasilievna. Lönen behövdes betalas ut.

— Sitt ner, Julia Vasilievna! — Sa jag till henne. — Låt oss betala ut er lön. Ni behöver troligen pengar, och ni är så ceremoniell, så att ni själva inte frågar… Nå … Vi kom överens med er om 30 rubel i månaden…

-Om 40… 

-Nej, om 30… Det är nedskrivet så för mig… Jag har alltid betalt guvernanter 30. Nå, ni har levt här i två månader…

— Två månader och fem dagar …

— Exakt två månader … Det så står nedskrivet så för mig. Ni borde därför få sextio rubel … Ta bort nio söndagar … ni studerade inte trots allt inte med Kolya på söndagar, utan promenerade bara … ja, tre helgdagar …

Julia Vasilievna rodnade och började röra på klänningens volanger, men … inget ord! …

— Tre helgdagar … bort med, därför, tolv rubel … I fyra dagar var Kolya sjuk och det fanns inga lektioner … Ni studerade bara med Varya … I tre dagar hade ni tandvärk, och min fru tillät er att att inte arbeta efter middagen … Tolv och sju — nitton. Subtraherat … blir det kvar … um … fyrtioen rubel … Eller hur?

Julia Vasilievnas vänstra öga blev rött och tårögt. Hennes haka började darra. Hon hostade nervöst, snöt sig, men — inte ett ord! …

— På nyårsafton hade ni sönder en tekopp med ett fat. Ner med två rubel … Koppen kostar mer, den är en familjeklenod, men … låt Gud vara med dig! Sedan, på grund av ers brist på uppmärksamhet, klättrade Kolya upp i ett träd och rev sin kappa … Ner med tio … Pigan stal också på grund av ers brist på uppmärksamhet Varyas skor. Ni måste ha tillsyn över allt. Ni får lön. Så, ner med ytterligare fem … Den tionde januari tog ni tio rubel från mig …

-Jag tog inget, -viskade Julia Vasilievna.

— Men jag har det nedskrivet hos mig!

— Nåväl … bra.

— Från fyrtioen subtraheras tjugosju — blir det kvar fjorton …

Båda ögonen fylldes med tårar … På den långa vackra näsan bildades dropp av svett. Stackars flicka!

-Jag tog endast en gång, — sa hon med en darrande röst. — Jag tog från er fru tre rubel… Mer tog jag inte…

— Ja? Verkar som, att jag inte har det nedskrivet! Bort med tre av fjorton, förblir det elva kvar … Här har ni era pengar, kära! Tre … tre, tre … en och en…varsågod!

Och jag gav henne elva rubel … Hon tog dem och med darrande fingrar tryckte in dem i fickan.

-Merci, — viskade hon.

Jag tog mig upp och gick runt i rummet. Ilska grep mig.

— Merci för vad? — frågade jag.

— För pengarna…

— Men jag lurade er på pengar, för i helvete, rånade er! Jag stal väl från er! Merci för vad?

— På andra ställen fick jag inget överhuvudtaget …

-Gav inget? Och inte så konstigt! Jag skojade med er, gav er en grym läxa … Jag ger er alla era åttio! Där i ett kuvert är de förberedda till er! Men får man verkligen vara en sådan viljelös person? Varför protesterar ni inte? Varför säger ni inget? Får man verkligen i den här världen inte vara skarptandad? Får man verkligen vara en sådan vekling?

Hon log svagt och jag läste på hennes ansikte: «Man får!»

Jag bad henne om förlåtelse för den grymma läxan och gav henne, till hennes stora förvåning, alla åttio. Hon tackade blygt och gick ut … Jag tog en titt på henne och tänkte: det är så lätt att vara stark i denna värld!